25
September
2009

Flickor i rosa tajts…

Det är sommar och jag sitter ute på balkongen och läser. Jag hör ett barn som far runt på gården och tittar ut. Det är en liten tjej, kanske 4-5 år. Hon är klädd i rosa - rosa tajts  och rosa tröja med stora hjärtan på. Och jag stönar lite.

Vi har jobbat på med jämställdhetstänket i så många år, men verkar inte komma någon vart. Pojkar ska ha blått och flickor ska ha rosa. Pojkar ska vara tuffa, flickor ska vara söta.

När jag var yngre jobbade många i samhället aktivt med jämställdhetsfrågor, det hade förstås sina konsekvenser. Det ramlade över åt andra hållet - unisexmode, dölj att det finns bröst under den där t-shirten (som satt väldigt illa eftersom den var gjord efter en manskropp). Vilket i sin tur gjorde att pendeln for iväg åt andra hållet igen, med tajta tjejkläder, BH:ar för unga tjejer (fanns knappt när jag vad i den åldern), rosa och sockersött.

Men min 70-tals uppfostran ger sig till känna - jag stönar när jag ser en liten tjej helt klädd i rosa hjärtan. Sedan märker jag vad hon gör: Hon springer runt och siktar på saker med en pinne och låter “piu, piu” - hon leker rymdhjälte och räddar världen eller något sånt. Och plötsligt kan jag andas igen.

Jämställdheten sitter ju inte i utseendet, utan i vad vi ger våra barn för idéer om världen och om vilka möjligheter de har i den. Det spelar ingen roll att en liten tjej väljer rosa kläder, så länge hon blivit uppfostrad att tro på sin egen kraft - även som tjej kan hon bli rymdhjälte!

Vilka värderingar ger du dina barn? Vilka begränsningar bygger du upp? Kan flickor bli rymdhjältar och pojkar dagisfröknar? Hur lever du ditt eget liv - ger du dig själv alla möjligheter?

//yeh yeh coach

19
September
2009

Hur mycket bor barnen hos dig?

Jag träffade en kompis som jag inte sett på rätt många år. Vi pratade om allt och inget - livet, hur man får tiden att räcka till, jobbet. Hon frågade hur gammal min son hunnit bli, sen sa hon något som jag inte riktigt hängde med på.:
- Hur mycket bor han hos dig?

Jag var tvungen att tänka till - sen svarade jag att han bor 100 % hos mig. Tillsammans med min man, som också bor 100 % hos mig… Sen skrattade vi när vi insåg att hon förutsatt att jag var skild.

Det är väl bara att konstatera - samhället ser ut så numera. Jag tyckte jag var speciell när jag var yngre, för mina föräldrar var inte skilda. Väldigt många av mina kompisar hade två familjer, mamma och hennes nya och pappa med sin nya. Vilket sedan har varit ett litet stressmoment under storhelgerna, man måste ju hinna med båda familjerna, annars är det inte rättvist och någon blir sårad.

Jag lägger ingen värdering i huruvida det är bra eller dåligt att hålla ihop länge eller välja att gå skilda vägar. Man måste välja det som är rätt för en själv. Däremot tror jag att det finns ett familjemönster som sätter spår.  Både jag och min man har föräldrar som hållit ihop i över 40 år, naturligtvis sätter det sina spår i vårt sätt att se på tvåsamheten. Vägen tillsammans kan nog vara lika knölig för oss, som för de som väljer att avbryta sina förhållanden. Men vi har stabila rollmodeller som vi använder oss av när vi hamnar i svårigheter.

Och inget är helt säkert - det finns inga garantier i förhållanden. Det som fungerar idag, kanske inte alls fungerar imorgon. Jag säger inte att det är garanterat att man blir kvar längre i sina förhållanden bara för att ens föräldrar var det. Men det finns ett familjemönster och det finns rollmodeller, så troligheten för att man väljer att kämpa på är större. Än så länge gör vi det - både sonen och mannen bor 100 % hos mig.

Hur ser det ut för dig? Vilka rollmodeller för förhållanden har du?

//yeh yeh coach

17
Mars
2009

Tonåringar - en kraftkälla för oss vuxna!

Jag har ett antal tonåringar i olika åldrar omkring mig. Det är döttrar och söner till mina kompisar och sonens kompisar.  Och de är helt underbara!

Jag får mina psykbryt på sonen ibland - allt jag säger är fel och dumt och pinsamt. Men det är skillnad när man inte har de nära banden. Jag är helt förbluffad över att de övriga kidzen är så intresserade. De vill veta vad jag tycker, de är beredda att lyssna på vad jag säger och framför allt skrattar vi stort tillsammans.

De ger mig kraft. En positiv känsla för framtiden och en varm känsla i magen. De kommer att göra vår värld bättre, de kommer att bli ansvarstagande, positiva och glada vuxna. Det är klart att de gör sina snedsteg ibland, och vissa tillfällen är värre än andra. Men det är ju det tonårstiden är till för.  Att testa, att upptäcka vad som inte funkar och vad som funkar.
Det är mitt jobb som vuxen att sätta stopp om jag är rädd för att någon tar skada. Tonåringar är väldigt bra på att skada sig själva - men det är ju det som är så fantastiskt! De lyssnar ju faktiskt. Bara det inte är deras egen förälder som kommer med påpekanden.

Vi är så duktiga på att klaga… (Jag är själv väldigt bra på att klaga på min tonåring.)  Därför vill påminna mig själv om att jag inte bara blir trött av att möta kidzen - jag får energi av deras syn på världen, deras tänk om att vara människa idag och av deras känslostormar.

När berömde du din tonåring senast? När sa du att du blir glad av att prata med honom eller henne? Jag vet att det inte är alldeles enkelt när någon står och skriker tillbaka - men prova vad som händer om du säger att du får en energikick av era gräl! Berätta att er relation är en källa för dig att tänka efter och reflektera på er relation och på världen.

Berätta gärna vad som hände när du provade!
// yeh yeh coach

10
Mars
2009

Älskar vi våra barn?

Jag ska svara på frågan omgående - det är klart att vi älskar våra barn!

Men ibland tror jag att vi älskar dem lite för mycket. Jag var på en föreläsning där vi diskuterade hur föräldrarollen förändrats i vårt samhälle.

Tidigare var det storfamiljen med många barn, där flera generationer ingick och med huvudmålet att få mat på bordet, som var grundstenen i samhället. Barnadödligheten var stor, vilket gjorde att man skaffade många barn och man räknade med dem som arbetskraft. Kärnfamiljen är inte så gammal som fenomen, den dyker upp på 40- och 50-talet i samband med att man bygger folkhemmet. Pappa jobbar, mamma är hemmafru och vi får det bättre och bättre materiellt. Barnen ska gå i skolan, vara väluppfostrade, tysta och snälla.

Det är först på 70-talet som barnen börjar få ta plats. Vi lärs att att vara ifrågasättande och vi får en egen kultur. Ungdomskulturen. 80-talet är den stora Jag-eran - vårt kollektiva tänkande i Vi, byts ut mot ett jag-tänkande. Och de barn som föds, känner inte till något annat.

Och 90- och 2000-talet kännetecknas av val och informationsfloder. Vi står mitt i en brusande flod av information: från traditionella media i form av böcker, tidningar och TV till nya kanaler som internet, bloggar och interaktiva tekniska lösningar. Och i varje ögonblick måste vi välja - välja vad vi tar in, välja hur vi ska förhålla oss, välja vad vi ska lyssna på, välja vad vi vill bli, välja hur vi vill vara, välja hur vi ska se ut. Och välja bort.

Barn idag har det mycket bra materiellt sett - de har sällan upplevt brist på något, utom möjligen i förhållande till kompisar. De har växt upp med mat på bordet, nya kläder (inte ärvda och omsydda) och mängder av leksaker. Mamma och pappa har givetvis semester på sommaren - det är svårt att greppa att det var först på 50-talet som den betalda semestern kom till.  De har växt upp med datorn som arbetsredskap och tillgång till mobila telefoner.

Och vi vill ge dem allt. De ska givetvis få ifrågasätta - det var ju vad vi fick lära oss i skolan att det var så viktigt. Och har du själv växt upp i en auktoritärt styrd familj, så ser du det som positivt att barnen vågar tycka annat än vi vuxna. Och de måste få välja - vi anser att barnen är värda att lyssna på, att deras vilja är viktig.

Men som med allt annat så svänger pendeln lite för häftigt ibland. Från ett auktoritärt samhälle där barnet skulle vara tysta och lyda och inte ha några egna åsikter, till det post-moderna livet där vi vill barnet så väl att vi låter det välja alldeles för mycket och ta alldeles för mycket plats. Och det är faktiskt inte så snällt!

En två och ett halvt-åring klarar inte att välja kläder, en sjuåring har inte tillräckliga kunskaper för att välja vilken mat som ska lagas, en tonåring har väldigt svårt för att ensam välja vilken utbildning som leder till en bra framtid. Men vi vill dem ju så väl! Men det är inte snällt att lämna över för stora frågor till barnen. Många barn idag går omkring med ont i magen och andra stressymptom. Och det är väldigt viktigt för dem att du är vuxen, att du tar ansvaret och att du ger dem lagom stora utmaningar.

Hur vuxen är du i din relation med dina barn? Vilken roll tar du i dagens familj? Vem styr hemma - du eller dina barn? Älskar du dem tillräckligt mycket för att säga nej?

//yeh yeh coach

10
Februari
2009

Rör mig inte - jag är så förfärligt gammal!

Ibland känns det verkligen så - om någon rör mig så går jag i bitar, om någon pratar med mig går jag och gömmer mig. Det kan finnas olika orsaker - jag har jobbat intensivt i två veckor, jag var ute på stan till klockan sent igår, jag har glömt att sova, jag har träningsvärk eller livet är bara för mycket.

Och då kommer det där citatet från en Hasse Alfredsson-sketch:  “Rör mig inte - jag är så förfärligt gammal!” De flesta tittar på mig med höjda ögonbryn, men budskapet går definitivt fram. De flesta backar och ger mig lite extra utrymme.

För det handlar oftast mest om mentalt utrymme. Att inte måsta tycka, att inte måsta ha en åsikt, att inte behöva engagera mig. Låt mig bara vara en stund. Jag kommer ikapp, jag kommer tillbaka. Men precis just nu behöver jag en paus.

Sen kommer jag igen. Och då kan jag börja välja igen. Välja åsikt, välja mat, välja aktivitet, välja liv…

Hur ofta tar du en mental paus - så du kan stå stadigt i dina val?

// yeh yeh coach

8
Februari
2009

Mamma är ett hjälpmedel…

Sonen är upprörd. Jag har glömt något. Och det är helt otänkbart!

Själv glömmer han hela tiden. Och jag som mamma måste vara exekutiv sekreterare och hjälpa till med att komma ihåg, strukturera, planera och få ihop det. Men när det blir för mycket för mig så glömmer även jag…

Och det finns bara inte. Mamma har alltid koll. Om mamma inte har koll - då faller nog världen samman. Det är inte bara otroligt, det är otrevligt - och framkallar en osäkerhetskänsla som jag inte riktigt förstår.

Jag ursäktar mig och säger att jag är ju inte mer än människa. Sonen tittar underligt på mig. Det ser han väl, att jag är en människa… Konstig ursäkt. Och jag måste förklara att alla människor glömmer ibland och att det är okey. Nu är han än mer förvirrad - han får ju skäll varje gång han glömmer något!

Och vad ska jag säga om det? Jag behöver ju inte slå honom i skallen med att han glömmer jämt och jag oftast kommer ihåg. Det mår vare sig han eller jag bättre av. Jag tar ett djupt andetag och säger att vi avslutar diskussionen och försöker lösa problemet istället.

Men det hänger kvar. Hur ska jag förklara skillnaden mellan att glömma ibland och glömma jämt? Hur ska jag förklara att även jag tar slut och att det är viktigt för honom att lära sig strategier att luta sig emot? Just nu är detta en stor diskussionspunkt mellan oss -och jag lyckas inte riktigt framföra mitt budskap utan att bli väldigt irriterad.

Jag får ta ett djupt andetag och försöka ställa mig bredvid mig själv. Och ta upp diskussionen när jag inte har glömt något och känner mig irriterad.

Hur gör du när du ser att du knutit upp dig själv i en diskussionsloop?  Hur tar du dig ur det?

//yeh yeh coach

11
Januari
2009

Vissa människor gör sig bättre på mail…

Jag går igenom anteckningar från de föreläsningar jag varit på under hösten. Och hittar följande citat av Per Narovskin: “Vissa människor gör sig bättre på mail…”

Jag fnissar lite. Sedan börjar jag tänka. Vilka människor är det egentligen? Som gör sig bättre på mail?

Först tänker jag på de som bara suger energi ur en, utan att ge något tillbaka. Som vill prata, men inte lyssna. Som varje gång du berättar något, har upplevt något mycket värre. Som måste berätta om arbetskamratens grannes cancersjukdom, och hur illa bemött hon blev, och att hon varit så förfärligt sjuk. Som tror att du vill höra om det, fast det handlar om någon du inte känner och aldrig mött.

De som kan tillbringa en hel eftermiddag med att klaga - på svärmor, på vårdcentralen, på kommunen, på skolan, på vägverket… På vädret! Som om du skulle kunna hjälpa dem med vädret. De har sin livslust i att klaga. Det faller dem inte in att de skulle kunna försöka göra något åt det som de klagar över. För vädret går ju inte att förändra.

De som vill att du ska ringa, och blir djupt kränkta om du inte gör det - men inte har en tanke på att lyfta luren själva. De som inte alls vill vara till besvär. Och blir dubbelt så besvärliga bara för att de inte vill ta emot hjälp. De som hela tiden måste tala om för dig hur du ska uppträda, förhålla dig och agera. Tror de att du inte har en egen hjärna?

De som har åsikter om hur du lever ditt liv. Som skakar på huvudet, talar om för dig att du nog inte ska ha så stora förväntningar, som suckar “vad var det jag sa…”. Som inte kan glädjas åt dina erfarenheter.

Det är nog de människorna som gör sig bäst på mail. Låt dem skriva av sig - så kanske de kan gå ut och leva hela, intressanta, roliga liv istället. Livsluft som man tar av andra är ganska unken.

Så - nu har jag klagat klart. För visst förfaller jag själv till en del av de här beteendena någon gång ibland. Men jag tror ändå att jag har en varningsklocka som ringer högt och ljudligt när jag ser att jag tar av andras energi. Det är då jag får sätta mig ner och skriva ett riktigt surt, skvallrigt klago-mail - och skicka det till mig själv. Så behöver jag inte dämpa någon annans livsglädje!

Vad står det i ditt mail?
// yeh yeh coach

10
December
2008

Dator, dator på väggen där….

Jag har ett hat-kärleksförhållande till sonens dator.Jag hatar den för att den gör honom stillasittande, tar fokus från andra saker som ska göras (städa rummet, borsta tänderna osv), och är ett så uppslukande intresse. Även om han umgås med sina kompisar virtuellt, ger inte datorn riktigt den sociala träning som jag tycker är rätt bra för honom.

Och sen gillar jag den. För att den får honom att sitta (relativt) still, för att han fokuserar på en sak, för att han blivit en baddare på engelska genom chatten och inte minst för att jag får en chans att göra mina egna saker och får tänka mina tankar till punkt.

Min son har en del andra fritidsintressen, så jag behöver nog inte vara så orolig. Men det finns många andra ungdomar både med och utan neurospsykiatriska funktionshinder som inte har några andra intressen alls. Och hur blir livet då? Hur mycket tränas de att i att vara i sociala sammanhang. Vad händer när man inte kan ta sin yxa och hugga ner sina motståndare, utan måste hitta orden, beteendena och de emotionella känslospröten för att driva situationen vidare?

Det kanske är en förklaring till att vi vuxna tycker att ungdomsvärlden är så hård? Jag har själv varit i skolan rätt mycket - och elevernas prat och sätt gentemot varandra är inte speciellt trevligt. Tänk om det faktiskt är så att de egentligen behöver mer social träning, mer slipande mot vuxna och mot andra ungdomar. Tänk om vi vuxna missat att det här med social förmåga är en livsviktig egenskap, som måste läras in. Av alla barn. Och för de ungdomar som har extra svårt att lära sig det sociala spelet, så blir det hopplöst svårt.

Eller så är det tvärt om! I och med att resten av samhället också får svårare att umgås, så sticker inte ungdomarna med diagnoser ut så mycket. Det är helt okej att ha hela sitt bekantskapsnät på webben. Det är inte konstigt att man sitter hela kvällen framför ett spel. Man är inte helt udda för att man ägnar hela sin tid åt ett specifikt intresse. Och det är oändligt mycket lättare att på internet hitta själsfränder som har specifika intressen och ägnar timmar åt t ex World of Warcraft.

Det är helt klart att jag både hatar och älskar hans dator - ibland är den bra, ibland är den dålig. Det beror helt på sammanhanget och hur man ser på det.

//yeh yeh coach

16
Oktober
2008

Mamma gillar att diska…

Min kamrat jobbar i skolan med 6-9 åringar. Just nu håller de på med ett projekt där barnen får göra en bok om sitt liv och sin familj. Häromsistens skulle de skriva om sina pappor: hur de ser ut, vad de gillar osv. Och det intressanta är att de flesta av barnen är helt övertygade om att pappan gillar att jobba.

Lärarna har frågat lite försiktigt om det verkligen är det enda pappan gillar. Och barnen är helt övertygade - varför skulle han annars tillbringa så mycket tid på jobbet? Han måste ju tycka om det…

Men mer intressant är att de flesta barn tror att deras mammor gillar att städa och diska! Det är knappat troligt, de flesta städar och diskar för att man vill ha snyggt omkring sig, inte för att det är ett starkt intresseområde. Men tänk dig in i sjuåringens världsbild: “Mamma har brunt hår och blå ögon. Hon är snäll. När hon är ledig diskar och städar hon.”

Om någon hade frågat mitt barn i den åldern hade han nog sagt: “Mamma gillar att gå på möten och att spela musik med sitt band”.  Nu som tonåring skulle han nog säga något om att sitta framför datorn och måla bilder. Och jag tror absolut inte att han tagit skada av att vårt hem periodvis har fått förfalla pga att både jag och min man gjort roliga saker istället.

Om du hade en sjuåring  - vad skulle han eller hon skriva om dig? Vad är det som syns av dig hemma? Vad är det du ägnar din tid åt? Hur stor plats får dina specifika intressen i familjelivet? Ägnar du dig åt det du vill eller åt det du borde? Hur kan du hitta en bra balans mellan “vill” och “borde”?

Och framför allt: finns det fler i familjen som borde “tycka om” att diska och städa?

//yeh yeh coach

11
Oktober
2008

Egen karriär?

När man har ett speciellt barn går livet ibland i raketfart. Det där med karriär och egen utveckling sätts på vänt. Någon har uttryckt det så att “småbarnstiden tar ju aldrig slut” - och för en del är det så.  Men om du har ett arbete bör du ändå ta dig tid att fundera kring din roll som vuxen och yrkesarbetande.

Jag funderade på min karriär och kom fram till att jag skulle vilja uppfinna ett nytt yrke: personalinformatör.

Varför skulle det behövas? Jo, jag som har jobbat med både personalfrågor och information upplever att det finns ett onödigt glapp däremellan. Personalfolket är inriktade på funktion - att få det grundläggande med papper, regler, lagar och det mera internkommunikativa med relationer, medarbetarskap och chefssupport att fungera. Mycket av det handlar om information, men informationen ses som det sekundära.

Och informatörerna som arbetar på informations- eller marknadsavdelningarna, är inriktade på själva informatonen och hur den ska utformas. Det är den externa informationen som prioriterias. Interninformationen överlämnas till de som kan hårdvaran i form av lagar, regler etc.

Men det är två sidor av samma sak - personalhandläggarna är i högsta grad informatörer för sitt företag. Och god information med struktur och form som är lätt att förstå är förutsättningen för att medarbetaren ska ta till sig budskapet. Personalhandböcker, information på intranät, interna policy-dokument - allt är en form av information som är lika viktig som den externa.

Som personalhandläggare upplever  jag att det är en styrka att ha en informatörsutbildning - det ger mig ett annat sätt att se hur man ska presentera nya saker. Det är lätt att prata om att personalen är den viktigaste resursen, men i praktiken är det lätt att glömma hur människor tar till sig information. 

Nu har jag gjort en karriärvändning och utbildat mig till coach - ett yrke där man sätter människors motivation i främsta rummet. Samtidigt ser jag att mina tidigare erfarenheter som informatör och personalare är oerhört användbara inte bara i arbetslivet - utan också som mamma till ett speciellt barn. Även i min vardag måste jag informera och berätta om funktionshindret, även i min vardag behöver jag vara strukturerad med administration och kontakter med olika handläggare, och framför allt behöver jag vara en god coach till mitt barn.

Hur ser ditt arbetsliv och din arbetssituation ut? Vad är din dröm när det gäller jobbet? På vilket sätt kan du förverkliga din dröm? Vilken behöver du för motivation för att gå vidare?

 // yeh yeh coach